Om Elisabeth
Hotet var detsamma. Jag var det inte.
Två berättelser som förklarar varför jag gör det jag gör.
Den första
Vägen hem
Jag var arton år och gick hem ensam på natten. Vägen gick förbi en mörk skog. Jag var rädd.
Så började jag tänka på Buffy. På Sydney Bristow. Kvinnor som gick genom mörker utan att kröka rygg.
Jag gick annorlunda efter det. Rakare. Mer beredd.
Hotet i skogen hade inte förändrats. Jag hade förändrats, för att jag hade sett någon göra det först. Det är hela min tes i en enda promenad: berättelser förändrar inte världen, de förändrar vad vi tror att vi kan göra i den. Och det är nästan samma sak.
Jag ville helt enkelt ha mer kvinnligt badassery.
Elisabeth Wadin
Den andra
Misstaget
Många år senare satte jag mig för att skriva en roman där kvinnor och män hade samma möjligheter. Alla typiskt manliga karaktärer fick bli kvinnor, och tvärtom.
Min redaktör läste och sa: det här är inget jämställt samhälle. Det är ett matriarkat. Du har bara vänt på det.
Jag hade försökt skriva fram en värld jag aldrig hade levt i, och märkte inte att jag tog med mig den gamla. Ur det misstaget växte allt annat: de sex principerna, begreppet jämställd litteratur, märket på bokryggen.
Vägen hit
Från tv till bokryggar
Jag har skrivit hela mitt liv, men det var först 2020 som jag skrev klart min första roman. Fyra år senare kom den ut.
Innan dess arbetade jag som tv-producent och eventarrangör. Det är en bra skola i att förstå vad som håller kvar en publik, och i att se hur berättelser sätts ihop. Jag har också läst genusvetenskap, vilket gav mig orden för sådant jag redan kände på mig.
I dag skriver jag romaner, föreläser, gör korta filmer och driver podden Yes! Bara skriv. Formerna är utbytbara. Frågan är det som håller ihop dem: vad lär fiktionen oss att uppfatta som normalt, möjligt och eftersträvansvärt?
Kontakt
Jag har upptäckt en intressant sak.
Kom så tänker vi på den tillsammans.
För föreläsningar, workshops, intervjuer och press. Jag läser allt och svarar så fort jag kan.
hej@elisabethwadin.se